Bas Mottagningsbevis

Historik
 

Redan vid frimärkenas införande i Sverige den 1 juli 1855 kunde man begära mottagningsbevis för utrikes rekbrev. Avgiften betalades kontant. För inrikes försändelser kunde denna tjänst begäras för rekbrev och assurerade brev först från den 1 januari 1873
Ett mottagningsbevis var som man kan tyda av det sammansatta ordets betydelse ett bevis på att en försändelse hade nått fram till och mottagits av adressaten. Försändelsen kunde vara ett rekommenderat brev, brevkort eller trycksak, ett assurerat brev eller paket, en postanvisning eller en assurerad ask.
Den 1 april 1879 utökades tilläggstjänsten att gälla även för assurerade utrikes brev.
Till en början kunde man endast begära mottagningsbevis vid inlämnandet, men den 1 april 1900 ändrades detta så att mottagningsbevis även kunde begäras efter inlämnandet men före det att mottagaren hade mottagit försändelsen.


Nordiskt rekbrev med mottagningsbevis. Brevportot, rekavgiften såväl som mottagningsbevisavgiften var 20 öre vardera. Reketikett typ 4:1.






UPU regler
 

I Postfördraget från 1920 angavs att för försändelser där avsändaren hade begärt mottagningsbevis så skulle försändelsen förses med antingen en i ögonfallande påteckning " Avis de réception" (=mottagningsbevis) eller med ett avtryck av en stämpel med texten A.R.. Denna beteckning skulle också skrivas eller stämplas på adresskortet om det gällde ett paket. Försändelsen skulle åtföljas av en blankett i form av ett brevkort av ljusröd färg. Blanketten utställdes av inlämningspostanstalten och skulle fästas på ett hållbart sätt på den försändelse det tillhörde. Väl framkommen till adresspostanstalten så skulle blanketten kompletteras med information om att försändelsen nu var mottagen. Denna skulle därefter signeras och avgiftsfritt sändas åter till försändelsens avsändare utan att inslås i kuvert. Mottagningsbevis rörande postanvisning återsändes till inlämningspostanstalten.
Om avsändaren hade begärt mottagningsbevis efter det att försändelsen hade inlämnats för befordran så skulle inlämningspostanstalten fylla i blanketten så utförligt som möjligt. Blanketten skulle därefter fästas vid en reklamationsblankett. På den senare sattes frimärken motsvarande avgiften för mottagningsbeviset. Om försändelsen som det hade begärts mottagningsbevis för redan var utlämnad när mottagningsbevisblanketten ankom till adresspostanstalten så skulle mottagningsinformationen ifyllas på blanketten av en posttjänsteman. Om försändelsen inte var utlämnad så skulle blanketten behandlas på precis samma sätt som för de mottagningsbevis som var begärda i samband med inlämnandet och därefter återsändas, reklamationsblanketten skulle behållas av adresspostanstalten.
Hade ett mottagningsbevis som begärts vid inlämnandet inte återkommit i behörig tid så skulle inlämningspostanstalten utfärda en reklamation utan att ta ut någon avgift för reklamationen.

I postfördraget 1929 kunde man läsa att för paket så skulle samma anteckning eller avtryck av stämpel både finnas på paketet såväl som på paketavin. Vidare kunde man i detta postfördrag läsa att mottagningsbevis för postanvisningar kunde av inbetalaren begäras ett år efter inbetalningen hade skett.

I Postfördraget från 1939 står att läsa att vid beräkning av en försändelses vikt så skulle mottagningsbeviset vikt inräknas vid beräkningen av luftpostavgiften.

Postfördraget från 1947 innehöll följande anvisningar; mottagningsbevis begärda efter inlämnandet kunde nu bara begäras inom en tidsperiod av ett år, avsändarens namn och adress måste skrivas på försändelsen om mottagningsbevis hade begärts. Vid taxeringen av försändelsen så skulle inte mottagningsbevisblanketten adderas till försändelsens vikt, däremot så skulle vikten räknas in (se ovan) vid beräkningen av luftpostavgiften. Vid återsändandet av mottagningsbeviset så kunde detta ske med luftpost om luftpostavgiften hade betalts. För postanvisningar finns det angivet att om luftpost hade begärts för mottagningsbeviset så skulle blanketten förses med texten "Renvoi de l'avis de payement par avion" (= mottagningsbeviset återsändes luftledes) med tydliga bokstäver samt att blanketten skulle förses med en luftpostetikett.

Svenska regler

Hantering
 

I ett KGPS cirkulär från den 22 april 1920 angavs att mottagningsbevis inte längre gick att begära i samband med paket till Förenta Staterna.
Den 26 september 1928 kom ett cirkulär som gav instruktioner för underskrift av utländska mottagningsbevis. Mottagningsbevis rörande en postanvisning skulle precis som för övriga försändelseslag underskrivas av adressaten eller dennes ombud.
Ur ett cirkulär från den 22 maj 1929 kunde man läsa att mottagningsbevis nu även kunde begäras för utbetalningskort. Om så gjordes så skulle blankett 328 ifyllas av kontoinnehavaren och insändas tillsammans med utbetalningskortet till postgirokontoret. Mottagningsbevis kunde även begäras efter det att utbetalningskortets hade sänts in.


Postanvisning för vilken man begärt mottagningsbevis. Postanvisningsavgift för upp till 5 kr var 20 öre samt mottagningsbevisavgift 20 öre. Den senare avgiften är betald med ett frimärke till vänster på avin och är enligt reglementet makulerat med en bläckpåskrift MB.

Som en konsekvens av Postfördraget 1929 så meddelades i ett cirkulär från den 20 juni 1930 att för postanvisningar till utlandet, med undantag av telegrampostanvisningar, så skulle mottagningsbevisblanketten ifyllas av inlämningspostanstalten och bifogas postanvisningen. Avgiften för mottagningsbeviset skulle inte längre makuleras genom att man över det frimärke som motsvarar mottagningsbevisavgiften skriver "Avis de payement" utan man skulle i stället stämpla detta frimärke på samma sätt som avgiften för själva postanvisningen.
På grund av vissa anmärkningar som hade framkommit till Kungliga General Poststyrelsen så utfärdades ett cirkulär den 2 mars 1932 med en anmodan om att mottagningsbevisen måste undertecknas av den som hade kvitterat försändelsen och att föreskrivna anteckningar på blanketten måste vara gjorda. Om ett ombud hade kvitterat försändelsen så måste den utlämnande postfunktionären även signera mottagningsbeviset.
Ett cirkulär från den 20 juli 1938 beskrev att för mottagningsbevis begärda i efterhand för postanvisningar till utlandet så skulle mottagningsbeviset sändas till utrikes postanvisningsrevisionen eller om det gällde en listpostanvisning till Malmö 1upa.
Den 21 augusti 1956 utkom ett cirkulär där man poängterade att de nya mottagningsbevisen alltid skulle signeras och datumstämplas av den postfunktionär som lämnade ut försändelsen.
I ett annat cirkulär från den 5 augusti 1958 gjordes ett påpekande om att mottagningsbevis till utlandet skulle vara Bl. 33. Alltför ofta hände det att man i stället hade använt den inrikes blanketten (Bl 328) för utrikes hantering.


Assurerat paket om 1 kg som man hade begärt mottagningsbevis för. Paketporto för 1 kg var 60 öre, assuransavgiften för upp till 1.000 kr var 40 öre samt mottagningsbevisavgiften var 15 öre. Assuransetikett typ 5:1.

Luftpost

Tillämpningen av postfördraget från kongressen i Buenos Aires 1939 finns beskrivet i ett cirkulär från 22 juni 1940. Där kunde man bl.a. läsa att vid beräkning av avgifterna, även för luftpostavgiften, för försändelse med mottagningsbevis skall hänsyn inte tas till mottagningsbeviset.
Avsändaren av aerogram kunde begära rekommendation, mottagningsbevis och express enligt ett cirkulär som utgavs den 20 september 1949. För mottagningsbeviset skulle ingen luftpostavgift tas ut.
De vid världspostkongressen i Bryssel tagna besluten fanns dokumenterade i ett cirkulär från den 26 juni 1953. Bland annat står det att läsa att om mottagningsbeviset skulle återsändas med flyg så skulle en luftpostetikett sättas på mottagningsbeviset vidare så skulle anteckningen "Renvoi par avion" eller "Renvoi de l'avis de payement par avion" om det gällde en postanvisning. Vidare så skulle avsändaren förutom avgiften för mottagningsbeviset även betala en flygpostavgift om 15 öre om försändelsen var adresserad till ett land i Europa och 65 öre om den var adresserad till utomeuropa.
I ett cirkulär från den 17 mars 1959 ändrades denna luftpostavgift. Där stod att luftpostavgiften nu skulle motsvara var den var för ett brev om 5 gram till landet ifråga.

Delgivning

Statliga myndigheter använde i ökad utsträckning postverket för att sända ut delgivningar. I ett cirkulär från den 13 september 1944 stod det skrivet att underrättelser om myndigheters beslut och liknande brukade översändas med rekommenderade brev med mottagningsbevis. Mottagningsbeviset måste då alltid kvitteras av brevets mottagare personligen.

Försäkringsmeddelande

Sveriges Lantbruksförbund skulle utsända ett stort antal rekommenderade brev med mottagningsbevis, enligt ett cirkulär från den 11 november 1958. Dessa brev innehöll försäkringsmeddelanden till jordbrukare. Generalpoststyrelsen hade tillåtit att avsändaren skulle få samla in uppgifter om mottagarens födelsedatum och civilstånd och därför var mottagningsbeviset speciellt utformat (Bl 328X). Dels fanns som tilltryck dessa frågor vidare var mottagningsbeviset och rekavin (Bl 314X) sammantryckt. Försändelsens omslag, som var ett fönsterkuvert, kom att vara tryckt med ett "R", inlämningspostanstaltens namn vilket var "Stockholm 1" samt texten "Inlämningsnummer = bokföringsnumret i adressen". Försändelserna hade i stället för frankering ett "Portobetalt" påtryck och skulle därför inte stämplas. De flesta lantbrukare i landet kom att bli mottagare av dessa försändelser, de skickades ut i stort sätt länsvis. Utlämning av försändelsen fick inte nekas om födelsedatum och civilstånd inte var ifylldes av mottagaren.

Övriga regler

I ett cirkulär från den 26 oktober behandlades "Postkungörelse angående fält- och marinpostförsändelser" som skulle gälla från 1 november 1942, här angavs att mottagningsbevis kunde begäras för tjänsteförsändelse till fält- och marinpostnummer.
De vid postkongressen i Ottawa 1957 fattade besluten skulle träda i kraft den 1 april 1959, ur de nya eller ändrade bestämmelserna återfanns följande rörande mottagningsbevis beskrivna i ett cirkulär från den 17 mars 1959; på mottagningsbevis till utlandet fick inte avsändarens adress skrivas med blyerts.

Betalning/frankering/utfärdare
 

Nedan finns en "lathund" för att beskriva hur de i rubriken beskrivna parametrarna betalning, frankering och vem utfärdaren var har förändrats över tiden för försändelser. För postanvisningar gällde delvis andra regler. Parametrarna beskriver hur betalningen skedde för mottagningsbeviset, var den eventuella frankeringen satt och vem som utfärdade mottagningsbeviset när detta hade begärts i samband med inlämnandet. Vid begärande av mottagningsbevis efter inlämnandet så utfärdades beviset alltid av inlämningspostanstalten och frankeringen skedde alltid på blanketten.
 
1/7 
1855 

31/12 
1872 
1/1 
1873 

21/1 
1876 
21/1 
1876 

30/6 
1892 
1/7 
1892 

31/12 
1898 
1/1 
1899 

31/3 
1900 
1/4 
1900 

30/10 
1912 
1/11 
1912 

31/12 
1917 
1/1 
1918 
Inrikes 
betalning 
kontant  frimärke  frimärke  frimärke  frimärke  frimärke  frimärke 
Inrikes 
frankering 
blankett  försänd.  blankett  försänd.  försänd.  försänd. 
Inrikes 
utfärdare 
adress- 
postan. 
inlämn.- 
postan. 
adress- 
postan. 
inlämn.- 
postan. 
adress- 
postan. 
adress- 
postan. 
inlämn.- 
postan. 
Utrikes 
betalning 
kontant  kontant  frimärke  frimärke  frimärke  frimärke frimärke  frimärke 
Utrikes 
frankering 
blankett  försänd.  blankett  blankett  blankett  blankett 
Utrikes 
utfärdare 
adress- 
postan. 
adress- 
postan. 
inlämn.- 
postan. 
adress- 
postan. 
inlämn.- 
postan. 
inlämn.- 
postan. 
inlämn.- 
postan. 
inlämn.- 
postan.
Blanketter
Till en början fanns inga blanketter utan mottagningsbeviset skrevs helt för hand av adresspostanstalten. Den 21 januari 1876 infördes blankett nr. 38, denna var den första mottagningsbevisblanketten. Den hade fransk text på ena sidan och svensk på den andra. I samband med att mottagningsbevisblanketter infördes så ändrades regeln för hur betalningen av avgiften skulle ske genom att blanketten skulle frankeras, i stället för att den skulle betalas kontant av avsändaren. Makuleringen av frimärkena skedde normalt med en datumstämpel. Makuleringen kunde även ske med en handskriftsnotering eller särskilda stämplar i regel med bokstäverna MB eller om det gällde en försändelse till utlandet med bokstäverna AR ( Avis de Réception, mottagningsbevis på franska). I mars 1886 kom blankett nr. 33 för postanvisningar och blankett nr. 34 för värdeförsändelser som ersättare för utrikes mottagningsbevis och i januari 1900 kom blankett nr.328 som skulle användas för inrikes mottagningsbevis.
Från och med den 1 januari 1922 ändrade blankett nr 34 form till brevkortsformat och den 16 september 1925, angavs i ett cirkulär att mottagningsbeviset hade ändrat utseende och fått nytt blankett nr. 33. Denna nya blankett ersatte de gamla blankett nr. 33 och nr. 34 som båda drogs in till blankettförrådet.
Blankett nr. 135 var avsedd för Mottagningsbevis angående en Postanvisning. Denna blankett ändrade utseende flera gånger under de femtio åren från 1920. Under mitten av 20-talet ändrades blanketten så att postanvisningen och mottagningsbeviset blev sammanhängande, till en början (maj 27) med postanvisningen överst med vilken mottagningsbeviset senare bytte plats.
Den 14 maj 1941 beskrevs i ett cirkulär att blankett rörande inrikes mottagningsbevis, Bl. 328, hade vid nytryck fått delvis ändrat utseende.
Den första blanketten för mottagningsbevis med en flik att fästas på försändelsen finns omnämnt i ett cirkulär från den 10 april 1956, där står att en liten upplaga skall tillverkas för större förbrukare. Inga sådana är kända, de tidigast kända är daterade maj 1957.


Mottagningsbevis begärt efter inlämnandet. Avgiften var 20 öre.

Avgifter
 

Inrikes
1/1 
1873 
-
31/12
1885
1/1 
1886 
-
31/3 
1900
1/4 
1900 
-
30/6 
1919
1/7 
1919 
-
30/6 
1920
1/7 
1920 
-
30/6 
1921
1/7 
1921 
-
30/9 
1922
1/10 
1922
-
31/3 
1948
1/4 
1948 
-
31/5 
1951
1/6 
1951 
-
31/5 
1957
1/6 
1957 
-
30/6 
1962
1/7 
1962
-
30/6
1964
1/7 
1964
-
31/12
1966
1/1 
1967
-
30/9
1971
begärt 
vid
inlämnandet 

12

10

10

15

20

20

15

20

25

30

35

50

70
begärt 
efter
inlämnandet 



10

15

20

40

30

40

50

50

50

75

100


Inrikes rekbrev med mottagningsbevis, begärt efter inlämnandet. Brevportot var 45 öre och rekavgiften var 140 öre. Reketikett typ 7:2. Mottagningsbevisavgiften var 1 kr.

Nordiska länderna.

Finland räknades till Utomnorden fram till 1 juli1930, samma gällde för Island fram till 1 januari 1935. Till Nordiska länderna räknades, vad gäller avgiften, Lettland från den 1 februari 1937, Estland från den 1 maj 1937 och Litauen från 1 juni 1938. Dessa tre länder återfördes till Utomnorden i samband med att de ockuperades av Sovjetunionen under december 1940.
1/7 
1855
-
30/6
1858
1/7 
1858
-
31/12
1874
1/1 
1875 
-
31/12
1885
1/1 
1886 
-
31/3 
1900
1/4 
1900
-
30/6 
1919
1/7 
1919 
-
30/6 
1920
1/7 
1920 
-
31/1
1921
1/2 
1921 
-
31/7 
1924
1/8 
1924
-
31/3 
1942
1/4 
1942 
-
31/5 
1951
1/6 
1951 
-
31/5 
1957
1/6 
1957 
-
30/6 
1962
1/7 
1962
-
30/6
1964
1/7 
1964
-
31/12
1966
1/1 
1967
-
30/9
1971
begärt 
vid
inlämnandet 


12

12

10

10

15

20

20

15

20

25

30

35

50

70
begärt 
efter
inlämnandet 





10

15

20

40

30

40

50

50

50

75

100

¹ sk bco
 
 

Utomnorden
1/7 
1855
-
30/6
1858
1/7 
1858
-
31/12
1874
1/1 
1875 
-
31/12
1885
1/1 
1886 
-
31/3 
1900
1/4 
1900 
-
30/6 
1919
1/7 
1919 
-
30/6 
1920
1/7 
1920 
-
30/6 
1921
1/7 
1921 
-
30/9 
1922
1/10 
1922
-
30/9 
1925
1/10 
1925 
-
31/5 
1957
1/6 
1957 
-
30/6 
1962
1/7 
1962 
-
30/6 
1964
1/7 
1964
-
31/12
1966
1/1 
1967
-
30/9
1971
begärt 
vid
inlämnandet 


12¹

12

10

10

15

20

40

30

25

30

35

50

70
begärt 
efter
inlämnandet 





10

15

20

80

60

50

50

50

75

100

¹ sk.bco.
² kunde variera mellan länder och över tiden
 

Litteratur;

Postfördrag från UPU kongressen i Madrid 1920, Stockholm 1924, London 1929, Kairo 1934, Buenos Aires 1939, Paris 1947, Bryssel 1952, Ottawa 1957 och Wien 1964.
Kungl. Generalpoststyrelsens Cirkulär, 1920 - 1969
Allmänna Poststadgan 1925, 1932
Anteckningar till Allmänna Poststadgan, Grape 1929, 1936, 1943, 1955
Aktuellt om posthistoria nr 8, Jan-Olov Edling

Kjell Nilson 2002-08-22