SSPD Posthistoria Handbok Postal History handbook
/uppdaterat 22 Februari 2004
Brevkort

Enligt Berntraktatet som slöts 1874 så skulle brevkort ha halva portot jämfört med brev, jämnat avrundat uppåt till heltal. Det låga portot ledde till brevkortets popularitet, i många fall kunde man få fram samma meddelande till halva kostnaden. Som om detta inte räckte så tillkom i slutet av 1800-talet en innovation, det illustrerade brevkortet, vykortet. Att på brevkortets baksida, om nu adressidan kunde kallas för framsidan, trycka en bild eller ett topografiskt fotografi blev snabbt populärt världen runt. Många började att samla dessa vykort i speciella album och det s.k. vykortsraseriet startades, detta varade mellan början av 1890-talet och fram till första världskriget. Från 1920 och framåt ändrades förhållandet mellan portona, så att brevkortets porto blev närmare 2/3 av brevportot.

Vad som helst fick inte skrivas på ett brevkort. Teckningar eller text som sårade tukt och sedlighet eller var förnärmande för mottagaren var förbjudna. Texter som uppmanade till ohörsamhet mot lag och laga myndighet var också förbjudna. Information om inköp av lotter i utländskt lotteri eller inhemskt som saknade tillstånd var inte heller tillåtet. Om sådant som ej var tillåtet upptäcktes så befordrades inte brevkortet.

Om inte annat angavs kom brevkort, som inte uppfyllde gällande regler och bestämmelser, att taxeras som brev.

Olika sorters brevkort
Det fanns två huvudtyper av brevkort. Brevkort och brevkort med betalt svar, eller enkla och dubbla brevkort som de vanligtvis kallas idag.  Vidare kunde brevkorten indelas i av posten tillverkade och de som var tillverkade av privata företag.

Privata brevkort, kallas i den postala litteraturen för ”enskilda brevkort”. Dessa skulle, förutom alla regler som gällde för de av Postverket tillverkade brevkorten, uppfylla ett antal kompletterande regler. Som att de skulle vara tillverkade av papper som liknade det av Postverket använda. Kortens storlek skulle maximalt vara 148 x 105 mm samt minimum vara 105 x 70 mm. Dessa måttangivelser ändrades den 1 januari 1933 till 150 x 105 mm resp. 100 x 70 mm, samma mått som då gällde för de av postverket tillverkade brevkorten.

Senare så döptes brevkorten om till postkort, detta skedde den 1 juli 1962.

Regler och bestämmelser
Tillverkningsregler
Brevkorten skulle vara tillverkade av kartong eller papper av sådan fasthet att de inte hindrade postbehandlingen. 1939 års Poststadga innehöll följande tillägg ”Med brevkort likställs hopvikta pappersblad, vilkas innersidor är fastklistrade mot varandra, på ett sådant sätt att ingen risk finns att något kan gömmas mellan dessa pappersblad”.

Enligt 1920 års Poststadga så borde de enkla brevkorten på framsidan ha texten ”Brevkort” om de inte var avsedda för utomnorden då texten skulle vara ”Carte postale”. De dubbla brevkorten skulle i motsvarande fall ha texten ”Brevkort med betalt svar” på första delen samt ”Brevkort – Svar” på den andra delen. På samma sätt gällde för utomnorden att texterna skulle vara ”Carte postale avec réponse payée” respektive ”Carte postale – Réponse”.  Detta var krav för av postverk tillverkade brevkort. För privat tillverkade brevkort var detta inte obligatoriskt. Kortens fick maximalt vara av storleken 140 x 90 mm och minimalt vara av storleken 100 x 70 mm. Dessa mått ändrades den 1 januari 1933 till maximalt 150 x 105 mm samt minimalt 105 x 70 mm. Om de inte uppfyllde bestämmelserna avseende storlek och text så taxerades de som brev eller i förekommande fall som korsband.

Den 1 juli 1955 ändrades regeln rörande minimimått, 100 x 70 mm, för brevkort och trycksaker till att gälla även för brevförsändelser till utlandet.

Porto och Frankering
Vid ingången till 20-talet räknades inte Finland och Island taxeringsmässigt till Norden. Detta ändrades vid två tillfällen under årtiondet. Brevkort till Finland taxerades från 1 juni 1922 som tillhörande Norden och brevkort till Island taxerades  från 1 juni 1928 på samma sätt.

Brevkortsportot inom Sverige förblev oförändrat 10 öre under nästan 30 år. För Norden skedde det en höjning, den 1 februari 1921, till 15 öre. Denna höjning varade fram till en sänkning skedde tillbaka till 10 öre den 1 augusti 1924. Nu gällde samma porto för Norden fram till 1948. Den 1 april höjdes avgiften för enkla brevkort från 10 till 15 öre. Avgiften var samma inom Sverige såväl som för övriga Norden. Samtidigt höjdes avgiften för dubbla brevkort från 20 till 30 öre. Efter bara drygt tre år skedde nästa höjning för brevkort inom Sverige och till övriga Norden, detta skedde den 1 juni 1951. För enkla brevkort höjdes portot nu till 20 öre och för dubbla brevkort till 40 öre.

Den 1 februari 1921 skedde en kraftig höjning till 25 öre för brevkort till utom Norden. Redan den 1 oktober året därpå sänktes portot till 20 öre, för att återigen sänkas den 1 oktober 1925 till 15 öre. Detta porto gällde fram till den 1 juli 1936 då det höjdes till 20 öre som var portot fram till 1952. Den 1 juni detta år kom en höjning för brevkort som skulle sändas utanför Norden från 20 till 25 öre för enkla och från 40 till 50 öre för dubbla brevkort. Nu rådde oförändrat porto fram till sommaren 1962.

Den 1 juli 1962 ändrades benämningen på försändelseslaget från Brevkort till Postkort. Samtidigt höjdes avgiften för enkla postkort, gällande inom Sverige och till övriga Norden, från 20 till 25 öre och för dubbla postkort från 40 till 50 öre. Till övriga utlandet höjdes den från 25 till 30 öre och för dubbla postkort från 50 till 60 öre. Under sextiotalet skedde höjningar  ytterligare tre gånger.

Var och hur frankeringen skulle ske har varit ett område där man under perioden har kommit med mer och mer detaljerade instruktioner. Poststadgan 1924 angav att frimärken eller frankostämplar, frankotecken tryckta på helsaker, skulle fästas i övre högra hörnet av brevkortet. Svarskortet skulle vara frankerat med avsändarlandets frankotecken vid återsändandet till det ursprungliga avsändarlandet, stod det som ett förtydligande i Postfördraget 1929.

Under de tidigaste årtiondena på nittonhundratalet graserade den s.k. vykortssjukan. Ett utslag av denna var att man frankerade baksidan d.v.s. bildsida, på detta sätt fick mottagaren inte bara en vy för sitt vykortsalbum utan bilden innehöll också avsändarlandets frimärken. Ju fler frimärken desto bättre, ofta bestod därför frankeringen av flera lågvalörer. Den 20 december 1934 infördes ett förbud mot att frankera brevkort på försändelsens baksida. I Poststadgan 1939 finns angivet att brevkort som har frankerats på baksidan, behandlas som ofrankerade, d.v.s. de skulle lösenbeläggas.

Beredskapsperioden under andra världskriget innebar ju stora på påfrestningar på allt och alla. Till sitt förfogande fick de inkallade sig tilldelade ett antal militära brevkort och brev. I ett cirkulär från den 16 december 1942 meddelades att militära brevkort eller brevkort med påklistrade svarsmärke inte fick rekommenderas, assureras, beläggas med postförskott eller sändas express.

I Postfördraget 1952 var angivet att, ”Dubbla brevkort måste vara fullt frankerade från avsändaren för att postbefordras”. Den 28 januari 1964 kom en påminnelse, i ett cirkulär om att svarskortet för dubbla postkort från utlandet inte skulle frankeras i Sverige. Denna påminnelse var resultatet av ett klagomål från postverket i USA, som förlorade portointäkter om svarsdelen frankerades i Sverige.

Adressering
I sjätte artikelns 1: a moment i Poststadgan 1924 står det att läsa att adressen skall anges med latinska bokstäver i försändelsens längdriktning på nedre delen av framsidan. I det 2: a momentet framgår att adressen skall vara så noggrant angiven att utdelning kan ske utan efterforskning. I det 3: e momentet anges att frimärken eller frankostämplar skall fästas i övre högra hörnet. Avsändarens adress skall enligt 4:e momentet anges på försändelsen. I Poststadgan 1929 finns ett tillägg i det 1:a momentet där man säger att avsändarens adress skall finnas på baksidan eller på framsidans vänstra del. Av Poststadgan 1947 framgår att adressort och adressland skulle skrivas med versaler.

Förbud att fästa varuprov

Den 1 januari 1922 förbjöd Kungliga Generalpoststyrelsen att man fick fästa varuprov eller liknande på brevkort. Dock fick vinjetter, fotografier, stämplar av olika slag, adressremsor eller pappersblad att vika upp mot kortet, etiketter samt alla slags urklipp fastklistras vid brevkort. Villkoret var att dessa föremål inte ändrade karaktären av brevkortet. Samt att de var tillverkade av papper eller annat mycket tunt material. De måste också vara helt fastklistrade på brevkortet. Med undantag av adressremsor eller adressetiketter får de endast fästas på baksidan eller adressidans vänstra del. Den 20 januari 1932 meddelades i ett cirkulär att det var förbjudet att fästa adressremsor på brevkort med hjälp av metalltråd eller med hjälp av häftapparat. Senare, år 1939, meddelas i Postfördraget att märken som kan förväxlas med frankotecken (frimärken eller frankotecken tryckta på helsaker) endast fick fästas på baksidan av försändelsen. På brevkort fick inte reklammärken av tyg fastklistras..

Poste Restante
Redan i Postfördraget 1920 kunde man läsa att på poste restante försändelser måste för- och efternamn anges. Initialer, siffror, endast förnamn, fingerade namn eller tecken fick inte utgöra namninformation.

Avgiftsfria försändelser
Försändelser som skulle utlämnas till adressaten utan avgifter skulle ha en iögonfallande anteckning ”Franc de droits” eller motsvarande på inlämningslandets språk på framsidan. Vidare så skulle den ha en gul etikett, blankett 292, med orden ”Franc de droits” i stor stil. Varje sådan försändelse skall åtföljas av en frankosedel, formulär C3, av gul kartong. Denna ifylldes av avsändningspostanstalten och fästes vid försändelsen på ett säkert sätt.

Portofria försändelser
I Postfördragen står det att läsa att försändelser i posttjänst som sändes portofritt skulle ha angivet orden ”Service de postes” för utrikes försändelser och ”Postsak” för inrikes.

Under andra världskriget så gavs vid flera tillfällen besked om portofrihet. Den 28 maj 1943 meddelar Kungl. Maj:t att inskrivningsinformation på brevkort fick sändas portofritt till inskrivningschef, pastorsämbete och till mantalsintendenten i Stockholm. Att mönstringsuppgift kunde insändas till arbetsmarknadskommission eller länsarbetsnämnd portofritt angavs i cirkulär från den 5 april 1944. Vidare gällde frankeringsfrihet för s.k. anställningskort till utmätningsman eller överståthållarämbetet i Stockholm, enligt cirkulär från den 5 november 1946.

I 1947 års Poststadga preciserades reglerna för portofrihet genom följande text ”Försändelser i posttjänsten som befordras portofritt, skall i övre vänstra hörnet av framsidan ha texten Services des postes (=Postsak) eller liknande”. För krigsfångeförsändelser eller civilfångeförsändelser skulle på samma plats på framsidan texten ”Services des prisonniers de guerre” (=Krigsfångeförsändelse) eller ”Services des prisonniers civils” (=Civilfångeförsändelser) finnas. De franska beteckningarna kunde åtföljas av en översättning till annat språk.

Särskilda bestämmelser för dubbla brevkort
I Postfördraget från 1920 framkom följande avseende brevkort; De två korthalvorna skulle vara vikna över varandra. Svarskortets adress skulle vara på den sida som var vänd inåt. Dubbla brevkort fick inte tillslutas. Två enkla brevkort fick inte sammanfogas. Frankeringen av svarskortet med utgivningslandets frankotecken är bara giltigt om de två delarna ankommer sammanhängande från inlämningslandet och att det återsänds till ursprungslandet. I Postfördraget från 1929 angavs instruktionen att vikningen skulle vara i ovankant. Svarskortets adress skulle vara på den sida som var vänd inåt. Avsändaren kunde ange sitt namn och sin adress på svarskortets adressida, antingen i skrift eller genom en påklistrad etikett. Från 1 januari 1930 hade avsändaren rätt att på svarskortets baksida trycka ett frågeformulär. I Postfördraget 1939 fanns instruktionen ”ankomststämpling av svarskortet skall ske på adresskortets vänstra sida”. I Postfördraget från år 1947, gällande från 1 juli 1948, kunde man läsa att mottagaren har rätt att återsända det dubbla brevkortet odelat, men då skulle mottagaradressen vara överstruken och vänd inåt. Frankeringen av svarskortet med det lands frankotecken som har utgivit kortet gällde endast om båda delarna hade ankommit sammanhängande och svarskortet återsändes till ursprungslandet. Om dessa villkor inte uppfylldes så betecknades kortet som ofrankerat.

På grund av försäljningsminskning så stoppade Postverket, den 1 november 1967, försäljningen av dubbla postkort. Deras användande förbjöds helt att användas den 1 juli 1971.

Lösen
För ofrankerade eller ofullständigt frankerade brevkort i postutväxlingen med Norge och Danmark, skulle den felande avgiften tas ut med tillägg av 15 öre dock inte mer än dubbla felande beloppet. Detta gällde från den 18 september 1923. Detta ändras den 26 juli 1924 till att bli dubbla beloppet av det felande portot.

För otillräckligt frankerad försändelse skulle det dubbla felande portot tas ut som lösenavgift vilket framgår av postfördraget 1929. Lösenavgift för otillräckligt betalda tilläggstjänster såsom rekommendation och express skulle erläggas med dubbelt felande belopp. Brevkort utan frimärke eller frankostämplar från Finland men med beteckningen Fältpost eller Kenttäpostia skulle betecknas som fullt betalda och inte lösenbeläggas vilket meddelas i ett cirkulär av den 6 mars 1940

Miniatyrtelegram
Så kallade ”Miniatyrtelegram” d.v.s. kort eller blanketter avsedda för gratulationer på födelsedagar och andra bemärkelsedagar skulle taxeras som brevkort eller brev om de är inneslutna i ett kuvert. Detta trots att det på många av dessa alster fanns tryckt ordet TRYCKSAK. Orsaken till detta var att man kunde ifylla klockslaget för den uppvaktandes födelse samt vilken typ av bemärkelsedag det var, detta gällde enligt ett cirkulär från den 18 mars 1924.

Övriga bestämmelser
I Postfördraget 1920 kunde man under rubriken Brevkort läsa att brevkort skulle sändas öppna, d.v.s. utan varken band eller omslag. Brevkorten skulle vara tillverkade av kartong eller av papper av sådan fasthet att det inte hindrade postbehandlingen. Vidare skrevs att frankostämpeln, d.v.s. frimärke eller annat tryckt frankotecken, skulle om möjligt placeras på övre högra hörnet av kortet. Adressen samt postala anteckningar skulle också placeras på den högra sidan som var avsedd för detta. Avsändaren hade den vänstra sidan och baksidan till sitt förfogande för att skriva meddelanden. Från den 1 januari 1922 upphörde en tidigare skyldighet att ankomststämpla brevkort.

Den 4 mars 1922 meddelades i ett cirkulär att militära brevkort utan frankostämpel skulle införas.

Under vintern 1923-1924 gjorde pansarkryssaren Fylgia en expedition till utländska farvatten. Avresa skedde från Karlskrona den 21 november 1923 med beräknad återkomst omkring 12 april 1924. Under maj-juni gjordes en ny expedition. Post till de ombordvarande skulle frankeras som inrikes försändelser. Under juni månad 1926 gjorde pansarfartygen Manligheten och Tapperheten en expedition till främmande vatten, post till ombordvarande kunde frankeras som inrikes och sändes till Malmö 1 för vidarebefordran.


Adressidan av ett esperantokort. Dessa förbjöds 1924, men detta exemplar hade uppenbarligen slunkit igenom kontrollen. Alvar C. i Valdemarsvik har sänt detta kort den 19 maj 1932 till sin vän Chrissie Cork i London, det har därefter varit i Belgien, Ungern och Schweiz innan det enligt anteckning på baksidan återkom till Valdemarsvik den 22 juni. Både den ungerske Kolomano såväl som schweizaren Franz har angivit att de gärna fortsätter och korresponderar med Alvar.Kort vars framsidor helt eller delvis indelats i fler rutor, s.k. ”esperantokort” vilka är avsedda att successivt ifyllas med adresser blev förbjudna enligt Postfördraget 1924. Dessa kort var ett sätt för esperantister att jorden runt finna vänner i esperanto. Det krävdes att avsändaren kände en esperantist, oftast boende utomlands, avsändaren sände ett kort till sin bekant. Densamme mottog kortet och fyllde förhoppningsvis i en ny esperantists namn och adress gärna i ett tredje land. När kortet kom tillbaka till den ursprungliga avsändaren så hade denne fått namn och adress till ytterligare tre esperantister, förutom den han kände sedan tidigare, dessa tre nyvunna vännerna hade också angivit om de önskade att ha fortsatta kontakter med den ursprunglige avsändaren. Om så hade avsändaren fått tre nya brevvänner.

I cirkulär från den 8 april 1925 beskrevs att påsk- och pingstkort skulle taxeras på samma sätt som jul- och nyårskort. D.v.s. trots att de kunde innehålla upp till 5 handskrivna ord taxerades de som trycksaker.

I ett cirkulär från den 16 februari 1927 bestämdes att det måste framställas mer än 20 lika meddelanden med hjälp av Multigraph maskinen för att dessa skulle taxeras som trycksak annars taxerades de som brevkort eller brev om de inneslöts i kuvert. Multigraph var en enklare tryckpress för att reproducera meddelanden, brev och liknande, alltså en dåtidens fotokopiator.

Obeställbara brevkort skulle datumstämplas på brevkortets framsida, vidare skulle man ange orsaken till obeställbarheten.

Kort med texten ”carte postale” samt brevkort eller liknande kunde, enligt Postfördraget 1934, befordras som trycksak om villkoren för denna var uppfyllda.


Ett brevkort sänt till Danmark från en dansk flykting i Sverige. Brevkortet har kvarhållits av vederbörlig svensk myndighet på önskemål från danskt håll, till undvikande av problem för mottagaren, under den tyska ockupationen. Brevkortet frisläpptes efter krigsslutet, den 4 juni 1945.

När krigslyckan vände i Europa under andra världskriget och de allierade pressade tillbaka axelmakterna och deras anhang, så upphörde posttrafiken. Den återupptogs successivt, till en början var posttrafiken starkt reglerad och begränsad. Det tidigare meddelande förbudet mot att sända illustrerade brevkort, upphävs successivt i Europa efter krigsslutet. Dock fick de inte vara profascistiska eller uppmuntra till omstörtande verksamhet enligt cirkulär från 1 juli 1947.

Tilläggstjänster
Brevkort kunde förutom att sändas med luftpost också rekommenderas med eller utan mottagningsbevis samt sändas med express. Dock kunde brevkort inte assureras. Vidare kunde man begära postförskott för brevkort, dock kunde inte postförskott begäras för utrikes brevkort om de inte också var rekommenderade.

Det skall dock sägas först som sist att, möjligtvis med undantag av postförskott, så var tilläggstjänster för brevkort mycket ovanliga. Det eventuella undantaget berodde på att det förekom att en del föreningar och sammanslutningar sände ut sina årsavgiftsbesked eller medlemskort som brevkort eller trycksak mot postförskott. Postförskottsbeloppet var års- eller medlemsavgiften plus porto och postförskottsavgift.

Rekommenderade brevkort var ovanliga, främsta orsaken till att man rekommenderade försändelser var ju att innehållet hade ett ekonomiskt värde som man ville skydda. Eftersom ett brevkort inte kunde innehålla något av värde så var det ovanligt att man begärde rekommendation av dessa. Orsaken till att man ändå rekommenderade brevkort var att man antingen ville minska sannolikheten av att brevkortet försvann på sin väg till mottagaren eller att man ville i efterhand kunna styrka att försändelsen verkligen hade sänts.

Att brevkort sändes med luftpost förekom, men de var inte speciellt vanliga. Brevkort sända som express måste betecknas som mycket ovanliga, express var absolut den ovanligaste tilläggstjänsten.

Luftpost
Den första reguljära flygpostlinjen startades mellan Malmö och Berlin den 12 augusti 1920. Endast fullt frankerade försändelser mottogs till befordran. Luftpostavgiften för brevkort var 10 öre. Senare samma år, den 15 september öppnades en flyglinje västerut, trafikerande Malmö – Köpenhamn – Hamburg – Bremen – Amsterdam – London. Avgiften för brevkort till Nederländerna, Belgien, Frankrike, Spanien och Portugal var 20 öre. Till Storbritannien, USA och övriga världen, till vilka det fanns flygförbindelser vidare från Storbritannien, var avgiften 30 öre. Till Tyskland, Schweiz och övriga Europa med undantag de ovan uppräknade länderna var avgiften 10 öre. Den sista flygningen för året skedde den 16 oktober.


Ett luftpostbrevkort som är sänt till Borzen i Italien den andra dagen som man kunde sända luftpost i Sverige. Brevkortsportot var 10 öre, samma som luftpostavgiften.

På grund av bristande intresse från svenska statens sida samt de restriktioner som segrarmakterna, från första världskriget, påtvingade Tyskland 1921 så dröjde det tre år innan Sverige åter hade en postförbindelse söderut med flyg.

Under 1921 startades dock en flygpostlinje mellan Sverige och Estland, ingen luftpostavgift togs ut i Sverige. Inga luftpostetikett skulle heller fästas på försändelserna. Enda sättet att se om en försändelse hade befordrats med denna luftpostlinje var om det förekom någon ankomststämpel slagen i Reval, som kunde bekräfta detta.

Under de första åren som det fanns flygpostförbindelser från Sverige ut i världen så var dessa av förklarliga skäl helt beroende av väderlek. Flyglinjerna öppnades på våren eller försommaren och upphörde någon gång under hösten, när vädret gjorde det omöjligt att fortsätta med verksamheten.

Den 23 juni 1924 startades postbefordran på vardagar med en ny reguljär flyglinje till Helsingfors. Denna upphörde den 21 augusti samma år. Luftpostavgiften var 10 öre per brevkort. Denna linje upphörde den 26 augusti samma år.

Från den 1 juli 1924 gällde nya taxor för brevkort. Till Storbritannien, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Spanien, Portugal, Japan samt Nord- och Sydamerika var avgiften 20 öre. För övriga länder var den 10 öre. Från den 5 oktober 1924 upphör detta års befordran över flyglinjen Malmö-Hamburg-Rotterdam. Den 25 maj 1925 startade man reguljär postbefordran på linjen Malmö – Hamburg – Amsterdam – London – Paris och den 6 juni startade linjen Köpenhamn – Hamburg – Bremen. Samma datum startade även linjen Stockholm – Helsingfors. Avgiften för brevkort ändrades detta år till 15 öre. Detta år avslutades flygpostbefordran den 5 december. 1926 års luftpostbefordran inleddes med en tillfällig flyglinje mellan Stockholm – Åbo den 2 – 20 mars. Luftpostavgiften på 15 öre kvarstod för brevkort. Den reguljära flygpostbefordringen skedde under detta år mellan den 19 april och den 16 oktober. Den 19 april 1927 sänktes avgiften för luftpostbefordran till 10 öre. Från den 15 juni mottogs även post för att befordras med nordamerikanska luftpostlinjer. Avgiften för detta var 75 öre och denna linje var öppen fram till den 19 december. Den 10 april 1928 öppnades luftposttrafiken för året med linjen Malmö – Hamburg – Amsterdam – London – Paris. Avgiften var 10 öre från den 27 april, om inte någon nordamerikansk linje var inblandad, för då var avgiften 50 öre. Den 1 oktober öppnades en linje till Sydamerika, från Marseille till Buenos Aires. Linjen var en kombination av luftpost- och sjöpost, avgiften var 1.50kr. Den 24 november upphör de flesta linjer med undantag av linjerna till Nordamerika, Colombia samt från Marseille till Nordvästafrika och Sydamerika. Luftposttrafiken återupptogs 1929 den 8 april. Luftpostavgiften för brevkort var till de flesta länder 10 öre, undantaget var post till Nord- och Sydamerika dit avgiften varierade mellan 50 öre och 1,25 kr.

Den 1 januari 1930, infördes regeln att tilläggsavgift på svarskortet för luftpostbefordran ej kunde betalas av den ursprunglige avsändaren av det dubbla brevkortet.


Ett dubbelt brevkort från Tyskland som har sänts i retur med luftpost, därför den svenska frankeringen för att betala luftpostavgiften och den svenska luftpostetiketten. Helt enligt reglementet och mycket ovanligt.

I takt med att luftposttrafiken utvecklades under 1930-talet förändrades också avgifterna. Speciellt gällde detta trafiken utanför Europa, inom Europa var taxan stabil och var 10 öre, samma som för brev. Utvecklingen av flygmaskinerna och deras navigeringsutrustning innebar att man steg för steg fick åretrunt- linjer.

Den 20 december 1940 meddelade den tyska postförvaltningen att försändelser (brevpost) till ”amerikanska länder” och Ostasien vidarebefordrades genom Tyskland till Portugal. Från Portugal fanns flygförbindelser med USA dock inga båtförbindelser. Vidare fanns flygförbindelser mellan Italien och Sydamerika för brev och brevkort. Till Amerika och Kina meddelades att endast flygpost kunde ta emot och dessa försändelser mottogs på avsändarens risk. Icke luftpost försändelser behandlades som obeställbara och återsändes till avsändaren.

Under krigsåren på 1940-talet var posttrafiken mycket påverkad och då inte minst luftposttrafiken. Från 1944 och framåt, när den tyska ockupationen successivt upphörde så var det vanligt att det till en början endast gick att sända personlig korrespondens och inga illustrerade brevkort.

Post till och från krigsfångar och internerade fick sändas avgiftsfritt dock skulle luftpostavgift erläggas om luftpostbefordran hade begärs, meddelades i cirkulär den 22 mars 1944.

Från och med den 17 mars 1948 kunde brevkort sändas till Nord- och Mellanamerika med luftpost utan att man betalade luftpostavgift. Den 1 december 1949 avskaffades luftpostavgiften för brevkort till Europa.

Otillräckligt frankerade luftpostförsändelser vad avser luftpostavgiften lösenbelades inte, utan försändelsen sändes istället över land och hav. Eftersändning av luftpostförsändelser skedde med ytpost såvida inte luftpostavgift för eftersändningen hade betalts i förväg av avsändaren. Obeställbara försändelser återsändes ytledes.


Brevkort med tre tilläggstjänster. Detta brevkort är sänt med luftpost, det har rekommenderats och man har begärt mottagningsbevis. Brevkortportot var 20 öre, luftpostavgiften var 10 öre, rekavgiften var 20 öre samt mottagningsbevisavgiften var 25 öre. Brevkortet är behandlat kemiskt, för att undersöka om det fanns något skrivet med osynlig skrift, såväl som det genomgått vanlig censur. Därefter är det återsänt till avsändaren, då tyskarna hade infört en regel om att endast vanliga försändelser fick tas emot i koncentrationslägret Theresienstadt. Varför alla dessa tilläggstjänster på ett brevkort? Enligt initierade personer var rekommendationen och mottagningsbeviset ett försök till att få kunskap om mottagaren var vid liv.  I detta fallet misslyckades försöket att få visshet i frågan.

Postförskott
I ett cirkulär av den 20 oktober 1926 meddelades att Kungl. Generalpoststyrelsen kommer att framställa en blankett till postförskottsadresskort med bifogad försändelse. Blanketten utgörs av ett postförskottsadresskort vid vars övre kant fogats ett kort avsett att utgöra försändelsen. Kortet taxeras, alltefter typen av de därpå befintliga meddelandena, som brevkort eller trycksak. Kortet skulle under befordran vara kvarsittande vid adresskortet. Försändelsen behövde inte förses med postförskottsetikett eller inlämningsnummer. I övrigt behandlas försändelsen som övriga postförskott.

Blanketten fick nummer 398c resp. 723c och var färdiga att säljas till allmänheten för 5: - per 1 000 stycken. Blanketterna såldes endast i jämna 100-tal. På dessa blanketter kunde kunderna trycka t.ex. ett medlemskort.

Rekommendation
I Postfördraget från år 1920 kunde man läsa att brevförsändelser vars adress har angivits med initialer eller skrivits med blyertspenna inte kunde sändas rekommenderade. Adress skriven med anilinpenna hindrade inte att brevförsändelser rekommenderades. Svarskortet fick inte i förväg rekommenderas av avsändaren.  Denna regel ändrades senare enligt Postfördraget 1952. Avgiften för rekommendation av svarskort måste betalas i det ursprungliga avsändningslandet.


Ett brevkort som hade rekommenderats och som man hade begärt mottagningsbevis på. Brevkortsportot var 20 öre, rekavgiften var 40 öre och slutligen var avgiften för mottagningsbevis 25 öre.

Express
Expressutdelning av svarskortet från dubbla brevkort kunde endast ske om expressavgiften hade erlagts av den ursprunglige avsändaren, detta gällde från den 1:a april 1959.


 Brevkort med två tilläggstjänster var mycket ovanliga. Detta är ett brevkort till Stettin, som man har begärt att det skall sändas luftpost samt att det väl framme skulle bäras ut express. Allt för att öka befordringshastigheten, man kan dock undra om man vann så mycket i tid? Eftersom det tog två dagar. Brevkortsportot var 20 öre, luftpostavgiften var 10 öre samt slutligen var expressavgiften 60 öre.

Portotaxor
 

Inrikes
 
 
1/1 
1885
-
31/5 
1918
1/6 
1918
-
30/6 
1919
1/7 
1919
-
31/3 
1948
1/4 
1948
-
31/5 
1951
1/6 
1951
-
30/6 
1962
1/7 
1962
-
30/6 
1964
1/7 
1964
-
31/12 
1966
1/1 
1967
-
28/2 
1969
1/3 
1969
-
30/9 
1971
enkla 5 7 10 15 20 25 30 35 45
dubbla 10 15 20 30 40 50 60 70 90

Nordiska länderna.Hit räknades Lettland från den 1 februari 1937, Estland från den 1 maj 1937 och Litauen från 1 juni 1938. Dessa tre länder återfördes till utomnorden i samband med att de ockuperades av Sovjetunionen under december 1940.
 
 
1/1 
1885
-
31/5 
1918
1/6 
1918
-
30/6 
1919
1/7 
1919
-
31/1 
1921
1/2 
1921
-
31/7 
1924
1/8 
1924
-
31/3 
1948
1/4 
1948
-
31/5 
1951
1/6 
1951
-
30/6 
1962
1/7 
1962
-
30/6 
1964
1/7 
1964
-
31/12 
1966
1/1 
1967
-
28/2 
1969
1/3 
1969
-
30/9 
1971
enkla 5 7 10 15 10 15 20 25 30 35 45
dubbla 10 15 20 30 20 30 40 50 60 70 90

 Utomnorden

 
 
 
1/1 
1885
-
31/1 
1921
1/2 
1921
-
30/9 
1922
1/10 
1922
-
30/9 
1925
1/10 
1925
-
30/6 
1936
1/7 
1936
-
31/5 
1952
1/6 
1952
-
30/6 
1962
1/7 
1962
-
30/6 
1964
1/7 
1964
-
31/12 
1966
1/1 
1967
-
28/2 
1969
1/3 
1969
-
30/6 
1971
enkla 10 25 20 15 20 25 30 35 40 45
dubbla 20 50 40 30 40 50 60 70 80 90


Ett helt vanligt brevkort till Taormina i Italien, där det ankomststämplades den 23 november 1957. Brevkortet är frankerat med det svåraste märket med Gustaf VI Adolfs porträtt på, 25 öre brun typ I.

Litteratur;

Poststadga från UPU kongressen i Madrid 1920, Stockholm 1924, London 1929, Kairo 1934, Buenos Aires 1939, Paris 1947, Bryssel 1952, Ottawa 1957 och Wien 1964.

Kungl. Generalpoststyrelsens Cirkulär, 1920 - 1969

Allmänna Poststadgan 1925, 1932

Anteckningar till Allmänna Poststadgan, Grape 1929, 1936, 1943, 1955

Luftpostens Historia i Norden, Örjan Lüning 1978

 /Kjell Nilson 2004-01-03